Mitt liv från början till "slut" del 3
Mitt liv från början till "slut" del 3
Här kommer den tredje delen om mitt liv, den som kommer låta er få insikt i hur det tog start igen när jag började må dåligt.
Återkommande depression
Jag minns dagen så tydligt, jag hade börjat skolan, var överlycklig över att jag kommit in som reserv på skolan. Förskollärarprogrammet i Karlstad. Helt underbart!
Terminen tog en flygande start, jag var med på alla föreläsningar, gruppträffar, träffade min grupp osv osv! Jag var jätte glad! Och min omgivning var glad för mig också.
Sen kom perioden då vi skulle gå ut på praktik.
Jag fick en plats här i Karlskoga. Smidigt och bra, inte heller så långt från rundan. (där vi bor)
Åkte och hälsade på min plats och träffade min handledare. Allt verkade så bra.
Tills jag verkligen skulle börja praktiken. För det första så var jag sjuk redan första delen av perioden, och då menar jag sjuk! Jag ringde och sjukanmälde mig och de sa åt mig att va hemma för hon hörde hur krasslig jag lät.
Men när jag väl blev frisk och kommit iväg den dagen då allt kom över mig igen.
Jag kände det så väl inom mig att det är nåt som inte står rätt till. Jag ringde till VC och bad om en tid till läkaren för jag kände att det är samma känsla och symtom som första gången jag var deprimerad, där vid 20 års ålder.
Och det blev riktigt tungt att ta sig iväg på morgonen, jag minns att jag grät för att jag inte pallade men försökte mig iväg.
Jag tyckte det var så jobbigt.
Så blev ju hemma flera dagar, så pass att jag inte skulle kunna få godkänt. Så jag och min handledare bestämde att det var bäst att avsluta praktiken. Men att jag var så välkommen tillbaka till förskolan. För jag hade redan då klarat flera delmål galant så att få godkänt på praktiken när jag skulle göra om den var inga problem.
Jag försökte kämpa i skolan den sista tiden innan jullov. Det var skönt med jullov för jag tänkte att då kommer jag få nya tag. Jag åt då ingen medicin, för det blev lite struligt med läkaren där att jag inte fick någon tid direkt och så struntade jag i att höra av mig mer för detta kunde jag ju komma ur piece a cake liksom.
Men det blev till och med svårare att komma iväg på timvikarie jobbet.
Allt bara började falla samman. Precis allt.
Terminen började igen, och redan där tappade jag väl det mesta. Kom inte iväg på föreläsningar eller träffade gruppen som jag skulle osv.
Ska inflikas att den 30dec så var vi med om en bilolycka, ingen allvarlig sådan, men sådan som satte skräck i mig att köra bil längre sträckor. Körde inte alls till en början. Va jätte osäker i trafiken. Vi skulle köra om denna bilen, och helt plötsligt svänger han ut i omkörningsfilen och in i oss. Vi vet fortfarande inte varför han skulle ut i den filen då det inte fanns någon bil framför honom att köra om. Så det mest skrämmande var ju för mig att få den andra bilen så nära inpå då jag satt på passagerarsidan. Och Jocke styr ju emot den andra bilen för att inte köra in i mitträcket.
Det va en hemsk händelse som påverkade mitt psyke.
Vidare, så lärde jag mig att köra bilen igen i stan och sen lite längre sträckor.
Men ändå, fann ingen motivation eller ork till att ta mig iväg till skolan. :/ Hade svärmor som hjälpte mig med uppgifter som släntrade efter från termin 1 så jag skulle komma ifatt.
Tanken var även att jag skulle göra om praktiken under våren samtidigt som jag läste helfart i skolan. Men det gick inte som planerat, med mail strul så kom inte en persons mail på skolan fram till mig. (förstår än idag inte varför hon inte ringde när hon inte fick svar på mailen)
Så ja, det blev kaos där. Och ja mer bakslag o under den perioden hade jag gått djupt in i depressionen. Jag började äta medicin i mars i år efter att ha probat två olika innan som inte alls gett effekt, den första gjorde mig orolig i kroppen, krypningar, svårt att sova osv.
Den andra åt jag under min första depression och den funkade inte alls, men läkaren tyckte ju jag skulle testa iaf.
Men sen fick jag en mer strukturerad plan. Av min egen husläkare om man säger så. Men jag valde att inte inleda någon kuratorskontakt eftersom jag kände att jag visste inte vad jag skulle prata om. Så ja, sagt och gjort så började jag äta medicin. Och fullföljde inte min termin 2 heller.
Har dragit ner mig själv så otroligt mycket eftersom det blivit så mycket bakslag med skolan, mycket är ju mitt eget fel eftersom jag inte orkade rycka upp mig och kämpa ändå.
Denna depression har fått mig att vilja ta livet av mig åtskilliga gånger. Men jag har inte gjort det. Och skulle aldrig kunna göra det, men tanken har funnits där, som en enkel utväg.
Men jag har min underbara sambo och hans familj som stöttar mig så gott de kan.
Denna depression har fått mitt liv att rasa samman helt, med några ljusglimtar som håller mig uppe.
Det har hänt att många dagar har jag inte ens velat ta mig ur sängen, legat i sängen hela dagen och bara varit ledsen och nedstämd. Har gråtit och varit arg. Har inte kunnat glädjas åt vänners framgång eller min sambos osv. För jag har känt att det går bra för alla, precis alla utom mig. Samma med att bli med barn, det har misslyckats varje gång, men alla andra blir gravida o ska ha barn hela tiden. Så det har varit svårt att kunna vara positiv.
Det negativa har tagit stor överhand.
Detta inlägg kommer inte bli så långt eftersom jag inte har så mycket att säga om depressionen.
Men jag har "drabbats" av social fobi samt att jag har jobb ångest. Riktig jäkla rejäl jobbångest.
Det är inte det att jag inte vill jobba, för det vill jag. Verkligen. Jag älskar att arbeta med barn, ihop med barn, och lärare på förskolorna osv.
Men när jag får ett sms om jobb och tackar ja, så sprider sig en känsla i kroppen att detta kommer du inte klara, jag börjar räkna timmarna som jag ska jobba, när jag börjar och när jag slutar, vad klockan kommer bli när jag kommer hem, om jag somnar en stund, o då blir ju klockan så mycket osv. Alla såna där små hinder på vägen. Oh då stressar jag upp mig och känner att det inte kommer att gå. Även om jag verkligen vill.
Jag började med mig själv att jobba 3 timmar ca för att komma igång. Höll inte så länge eftersom jag fick de korta passen samma dag som de skulle göras. O det var ännu ett hinder, jag ville veta dagen innan även om jag jagade upp mig då med.
Men jag klarade ett par gånger iaf. Och ska försöka börja smått nu med när jag får nyanställning via bemanningen.
Den sociala fobin har jag själv satt mig i då jag isolerat mig från vänner, bekanta, undvikit att gå ut på stan osv. Har mest bara velat vara hemma i min rygga vrå.
Kan känna lite oro och obehag att vara ute när det är en del folk runt omkring.
Men har kämpat mig ut lite mer nu faktiskt.
Lite i taget.
Så detta är hur det sett ut ungefär under den här tiden jag hamnat i depressionen igen.
Men nu är jag påväg uppåt igen. På egen ordination har jag slutat med mina antidepressiva och känner mer motivation till att ta tag i saker och ting igen.
Jag kanske missat nåt, så skriv en kommentar om det är nåt ni undrar över så svarar jag.
I nästa del så kommer ni få ta del av de mediciner jag ätit. Och vilka bieffekter de gett mig.
Kommentarer
Postat av: SÄÄSSYY
DATUM: 2013-09-10 TID: 17:58:43
BLOGGADRESS: http://ssuussaannaa.blogg.se
<3 <3 <3 <3 <3 <3 MASSA KÄRLEK <3 <3 <3 <3
psst; har du inte kvar din facebook ? :O
Trackback
