Mitt liv från början till "slut" del 2
Mitt liv från början till "slut" del 2
Här kommer den andra delen om mitt liv, saker som hänt under tiden i min uppväxt som satt sina spår.
Händelser
I första delen fick ni ta del av min uppväxt, från det jag minns av min mor när hon levde och gick bort.
Det är en del av det som ärrat mig. Inget barn vill förlora sin förälder, och ingen förälder vill förlora sitt barn. För det var ju inte bara jag som förlorade något, min bror och min mormor också. Min pappa förlorade ju sin exfru. Sitt första och enda giftermål.
Men det finns fler saker som gör att jag är den jag är. Den jag blivit idag, alla delar av mig är jag väl kanske inte nöjd med. Men det är sådant man inte kan påverka nu, utan bara göra det man har till det bättre. Jag har varit en väldigt negativ person, bara sett dåliga saker i allt. Och jag är en negativ person fortfarande, det är inget man kan ändra på från ena dagen till den andra. Nu kommer det antagligen hoppas från det ena till det andra så ni vet. Men jag drar upp händelserna osv rakt upp och ner som jag kommer på dem.
Min första stora kärlek, lärde mig vad kärlek är, vad svek är, hur ont det gör att älska utan att bli älskad tillbaka och få känna sig älskad och vara den mest betydelsefulla personen i dennes liv.
Jag träffade honom via Lunarstorm, vi träffades och ja. Det klickade väl. Men det ska tilläggas att den här personen är en av de mest veliga jag känner. Så att få ihop det med honom var inte det lättaste. Men det blev vi, efter att han dumpat mig tre gånger. Och jag lika ledsen och blåögd varje gång.
Men jag fick lära mig vad kärlek är, hur mycket man kan älska en person, fjärilar i magen och all det där.
Hur ärrade det här personen mig då? Jo, han älskade mig så innerligt, och när han lämnade mig dagen innan vi skulle fira vår 1,5 års dag som tillsammans.
Kärlek och drömmar gick i kras. Jag kunde inte få någon annan som honom igen.
Jag höll på att hoppa av sista terminen av gymnasiet för att jag mådde så dåligt av detta uppbrottet, första kärleken. Den jag verkligen kunde se mig med hela livet. Den som skulle kunna få mig att lämna allt jag hade i Karlskoga för att börja ett liv med honom i Avesta.
Men jag stannade kvar i skolan, tog studenten! En av de bästa dagarna i mitt liv. Helt klart!
Sol! Ingen mer skola! Presenter! Party! Steget ut i livet!
Bodde fortfarande hemma. Jobbade väl en hel del med olika saker. Skaffade mig erfarenhet av saker jag inte ville jobba med. Saker som helt enkelt inte passade mig.
Jag vill minnas det var i november, jag träffade en annan person som fick mitt hjärta att slå dubbla slag. Han hade bestämt att han skulle ha mig. Det fick han också. Vad jag då inte visste va att han var en sådan kille som rökte på.
Men jag trodde ju inte jag kunde få någon bättre, så visst jag fann mig i honom. Han fick mig att må bra på ett visst sätt, jag slapp vara hemma för nätterna spenderade jag i hans famn. Men att försöka få en som röker på att sluta var ingen hit, så där sprack väl allt. Ännu ett ärr, ett svek som talade om för mig att jag inte var värd kärlek.
Jag kan dra hur många storys som helst med killar i mitt liv. Men jag har i alla fall varit med om mycket som satt sina sår, jag var med en kille som slog mig, som ville få mig att sluta umgås med hela min kompis krets, jag skulle inte få ha med mig min katt om jag flyttade ihop med honom.
Jag har blivit våldtagen, 2 gånger, det har väl också satt sina starka spår att man inte kan lita på killar.
Jag har varit med en så omogen person som hade barn att jag insåg att jag kan mer om barnuppfostran än honom. Dessutom va han en sån jäkla toffel för sitt ex.
Men det tog också slut, han valde att lämna mig för han påstod att han mådde dåligt och visste inte vad han ville osv osv...
Så jag har varit med många idioter i mitt liv.
Den största jubelidioten blåste jag rejält. Jag var faktiskt otrogen mot honom, fast han var det mot mig med. Så visst, vi va väl lika dåliga båda två.
Men genom alla dessa förhållanden och killar jag träffat har jag lärt mig att vara försiktig med vem jag släpper in i mitt liv även om jag är en sådan som tror gott om alla personer jag träffar.
Mycket ärr i förhållande bitarna.
Men jag har lärt mig något i varje fårhållande jag gått igenom. Man får erfarenheter från varje förhållande. Sen att jag varit en sådan som rusat in i saker och ting är också en del av det hela.
Och att jag trott att jag inte kan få bättre än det jag fått.
Hade jag låtit fel Fredrik stannat, lärt känna honom och släppt in honom hade jag inte behövt gå igenom ett förhållande att bli slagen. (Detta vet faktiskt inte min familj om, inte någon mer än min bror faktiskt) Men varför ska man hålla sånt hemligt.
Ja, jag har blivit slagen
Ja, jag har blivit våldtagen 2 gånger
Ja, jag har varit med en som valde att röka på framför mig
Ja, jag har varit med en som varit otrogen mot mig. (jag var det jag med mot honom)
Ja, jag har blivit rejält playad 2 gånger!
Jag kan inte minnas några händelser direkt som ärrat mig när jag gick på mellanstadiet, eller högstadiet eller ens på gymnasiet. Där var jag en försiktig tjej, som knappt sminkade sig, som var sen i utveckling med mens, bröst, ja allt sånt där.
Det är väl mest att min mamma togs ifrån mig. Men jag har även förlorat min faster, och genom förlusten av min faster så förlorade jag även en familj. Eftersom jag var rätt liten då så vet ju inte jag varför det bröts mellan oss. Men sakta men säkert hittar vi tillbaka till varandra. Försöker i alla fall.
Jag har även förlorat min farbror. Så dödsfall har det varit "gott" om i mitt liv.
Men det är inte på grund av detta jag är så sjukt rädd för döden. Och att jag tycker den är jobbig. (Tar varför längre ner i en del för sig själv)
Förhållande händelser är väl de största bitarna i livet som gjort att jag fått ärr som sitter kvar. För jag tror ju gott om alla jag träffar. Och det gör jag fortfarande. Jag släpper ofta in personer efter första gången man setts. Det är till stor del för att jag är en öppenhjärtad person, jag är inte skeptisk till folk jag träffar.
Men nu ska jag inte lägga all fokus på att det är förhållanden som gjort att jag är den jag är idag. Utan det är mycket av mina val jag gjort i livet som har fått följder. Val jag inte är stolt över, men hade jag inte gjort dem hade jag inte varit här jag är idag, med den killen jag lever med nu. Så det finns inget ont som för något gott med sig.
Jag har ett stort antal tusen i skulder, för att jag trott jag kunnat behärska ekonomin. Jag flyttade från min etta i Sandviken när jag blev erbjuden fast tjänst efter mina studier, tackade ju självklart ja. Men efter ett tag så insåg jag att jag inte ville spendera den tiden jag gjorde på jobbet.
Dvs, 6,30-8.00 sen 13-20.30
Det var inga tider som passade mig. Och då så såg jag jobb inte som att man måste arbeta för att få pengar. Utan ville jag inte ha det jobbet så sa jag upp mig, det fanns ju andra att få.
Så från mitt studie slut fram till kanske för ett år sedan så har jag haft 17 olika jobb. Och det är inte så att jag varit jätte långvarig på alla eller nåt av dem. (Inget jag är stolt över, men jag passar inte som vissa saker, men testade iaf)
Jag har alltså haft mycket strul med pengar. Men jag har alltid klarat mig på nåt vis att betala det viktigaste såsom hyra, telefon, bil osv. Som jag lagt prio på. Sen att det andra hamnat hos fogden är en sak för sig själv.
Jag sålde lägenheten på ekeby som jag flyttade till från Sandviken. Och flyttade hit där jag sitter idag och nu. Pengarna jag fick för lägenheten la jag på kul saker, och även betalade massa räkningar. Jag tog mer lån, genom min far som nu pga mina val står på lånet (jag betalar till honom givetvis) För jag trodde att lånade jag mer pengar kunde jag betala bort allt sånt där smått. Det gjorde jag. Men sen så stod man ju där med ett stort lån, inget direkt fast jobb.. Bidrag från soc.. Och dum som man var så handlade man ju igen på de där företagen man betalat av allt på. För då va man ju nere på noll och kunde lättare betala bort. Jo tjena!
Alla dessa val har påverkat mig och mitt mående för jag har inte behärskat allt och det sätter sina spår och stämplar mig själv som oansvarig. Dum och blåst.
Och eftersom jag inte klarat av min ekonomi så har jag börjat må dåligt för det, för jag vet inte hur jag ska lösa saker och ting. Skulden hos fogden växer ju för var dag som man inte betalar. Räntan tickar på.
Så sådana här händelser och val gör att jag dragit ner mig själv eftersom jag inte kunnat beta av det, utan det har bara växt på hög.
Jag har tröst shoppat och intalat mig själv att det ordnar sig. Men det har ju inte gjort det, det har ju bara växt på hög. Och jag mår dåligt för det.
Så kort sagt kan man säga att ekonomin får mig att må dåligt även om jag satt mig själv i det. Ingen annan har satt mig i den sitsen.
Jag vet inte hur jag ska ta mig ur det riktigt, eller visste inte då. Men nu vet jag!
Så förhållanden, val, ekonomin, mamma, jobb, dåliga beslut gör att jag dragit ner mig själv för det blivit för mycket gång på gång. Och det har bara byggts på och jag har tillåtit det.
Men det finns en till händelse som satt djupa spår, och det är något jag kommer få leva med också. Och där var jag också oansvarig. Hade jag haft skydd så hade det inte hänt och jag hade inte behövt gå igenom en sådan tung sak.
Jag gjorde en abort den 15 dec 2011. En abort där jag var i 7 veckan.
Jag var en partyprinsessa under den hösten, jag var mycket med 100% party och röjde. Upplevde mycket saker, jag skaffade mig en hm, kk typ. Eftersom jag inte sökte något stadigt då så kunde man ju lika gärna ligga med någon som tillfredställde en. Jag åt inga piller och tänkte väl inte mer på det när vi hade sex.
Tänkte inte så mycket på att min mens uteblev heller. Förän jag började känna mig så konstig i kroppen, trött och orkeslös, illamående och orkade verkligen inte göra något från kl 16 o framåt på dagarna. Låg i soffan o trodde verkligen att jag fått influensan eller något annat virus.
Jag vet att jag skulle jobba på Lucia, på ett fritids som skulle ha Lusse firande. Jag är ingen frukostmänniska så för att få i mig något innan jag skulle börja så drack jag en drickyoghurt och en kopp te. Och när jag väl ska göra mig klar och gå så får jag springa akut till toan och kräks upp allt i 6 omgångar.
Men tänkte faktiskt inte mer på det utan trodde jag va magsjuk. Tills efter några dagar då jag verkligen mår piss, ska tilläggas att detta var i vecka 6. Jag köper ett gravtest och det dröjer inte många sekunder efter jag pissat på stickan att den visar positivt resultat.
Jag blev inte direkt förvånad om jag ska vara ärlig.
Det jobbigaste som ingen, inte ens jag vet är om det var tvillingar. Barnmorskan såg ett tydligt i ena fostersäcken, men otydligt i den andra, något kan ha funnits där, men hon visste inte.
Jag gjorde aborten i min underbara väns sällskap, hon satt hos mig från kl 8-15 den dagen!
Och det är nog den VÄRSTA smärta jag varit med om. Jag ska aldrig klaga på mensvärk.
Det är nog det värsta ärret sen mamma gick bort som satt sig. Att jag gjorde aborten. Jag själv känner som att jag mödat mitt barn även om det bara var ett embryo än. Men för mig är det mord. Jag tog bort något som skulle bli ett liv. Och jag som längtade så efter barn.
Så ja, en jobbig händelse. Något jag aldrig vill vara med om igen. Men hade jag inte gjort aborten hade jag inte heller varit med på julfesten den 26 dec och då träffat Joacim. Joacim som sen kom på nyårsfest och sen dess har vi hållt ihop. Hade jag behållt mitt barn hade jag varit mamma nu och då kanske inte haft Joacim vid min sida.
Ännu en sak som man kan säga inget ont som för något gott med sig.
Och det är väl ganska obearbetat det också, jag förträngde det ganska snabbt för att det var jobbigt. Men jag måste ta tag i det med. Livet är inte en dans på rosor. Man möter hinder som man måste ta sig över vare sig man vill eller inte. Och det är inte så att man behöver klara hindret på första försöket, men det viktigaste är att inte ge upp. För tillslut så kommer man över. Med bravur! Och då kan man känna sig stolt.
Jag vet att ett barn var inte rätt att sätta till världen då, jag ville inte heller vara ensamstående, jag hade inget fast jobb så hur skulle jag kunna försörja ett barn? Så det finns saker som väger upp det mer att jag gjorde rätt beslut än fel. Men visst är det jobbigt.
Det här med döden då, det som skrämmer mig något så fruktansvärt, och som jag tycker är jobbigt.
Jag vaknade en morgon bredvid min dåvarande pojkvän. Och funderade på vad som händer efter man somnat för gott, blir det svart, kommer man till en annan plats? Börjar livet om. Alla såna där tankar.
Tankar som att när man dör, känns det som att man sover? Då man sover och inte vet att man existerar liksom. Sover så att man inte minns om man drömmer eller ja. Bara att det är svart.
Tankarna skrämde mig rejält. Och det va väl så min dödsångest började.
Jag väckte honom och sa vad jag tänkte på, och han viftade bara bort det. Men jag kunde inte sluta tänka på det på hela dagen.
Och det har konstant förföljt mig. Att jag inte vet vad som händer efter man somnat för gott. Visst, det är väl ingen som vet. Men jag kan inte låta bli att tänka på det. Oh varje gång jag tänker på det så stiger pulsen, det blir jobbigt att andas och jag vet inte vad jag ska göra så jag försöker givetvis slå bort tankarna och tänka på annat. För att det får mig att må så dåligt.
Jag gick till en psykolog på bup för många år sedan, när jag bodde hemma för att kunna prata om detta osv. Och allt jag berättade för henne la hon i grunden till min mamma, att varje händelse, varje sak var på grund av mamma. Så jag slutade helt plötsligt att gå till henne. För jag tyckte inte hon hjälpte alls.
Så inställningen till psykologer är inte positiv. Därav att jag inte gick mer än två gånger till psykologen på vårdcentralen när jag nu föll ner i depressionen som återkom i nov förra året.
Men mer om det i en annan del.
Detta är alltså olika händelser som satt spår i mitt liv som vuxen, som ligger till stor grund till att jag mår som jag gör. För att jag inta tar tag i saker och ting.
I nästa del så kommer ni få läsa om depressionen jag föll tillbaka i november och vad det medfört.
Kommentarer
Trackback
