Mitt liv från början till "slut" Del 1
Mitt Liv, från början till "Slut" del 1
Detta kommer bli ett gäng inlägg om mitt liv, från när det tog sin början och tills det kommer till sitt slut. Och dessa inlägg kommer handla om mina val, mina vägskäl, depressionerna osv.
Min uppväxt
Den 21 mars 1988 föddes en tjej, helt bekymmerslös och älskad av alla.
Min uppväxt var bra vad jag kan minnas. Även om jag och min bror var så kallade skilsmässobarn så hade vi en bra uppväxt, stadig relation med både pappa och mamma och även mormor. Samt att pappas nya sällskap alltid fanns vid vår sida.
Jag har alltid varit pappas flicka så länge jag kan minnas.
Av vad jag fått höra från när jag var liten så tröttnade mamma på att vara mamma, hon ville ha hela paketet, make, barn och hus. Men sen var det inte lika roligt längre när man fortfarande var ung och sprallig. Ska alltså tilläggas att min mamma var 21 när jag kom till världen och 19 när min bror anlände. Så unga föräldrar. Pappa var äldre och mer mogen.
Han hade större delen av vårdnaden om oss. Men visst älskade jag min mamma. Mina starkaste minnen är att varje helg vi sov hos henne så vaknade jag på natten och tassade in till henne och somnade om där. Kunde inte somna om i min säng även om jag delade rum med min bror. Mamma va trygghet.
Ett annat av mina få starka minnen var Lucia, skulle firas hos mamma med mormor. Då får mamma ett anfall och krampar så pass att min mormor trycker in en träslev mellan käkarna på henne.
Jag minns inte så mycket om min barndom, och min mamma som jag gärna skulle vilja. Mer än hennes sjukdom. Hon insjuknade redan vid 23 års ålder i cancer, cancer som skulle ta hennes liv vid 28 år.
Sen så flyttade mamma i stort sett hem till mormor och det var där vi sen spenderade de helger vi hade mamma helg så länge hon orkade vara hemma.
Hon blev inlagd sina sista månader på sjukhus, jag minns faktiskt inte om det var i Uppsala eller om det var i Örebro. Men vet att hon legat på båda.
När man är så liten som jag var så förstår man inte helt vad som händer, varför ens mamma inte är hos mormor längre, varför man måste hälsa på mamma på ett sjukhus, ett rum med massa läskiga prylar. Så man tänkte väl inte så mycket på det mer än att man fick träffa sin mamma.
(under tiden jag skriver detta nu blir det tungt inom mig, obearbetad sorg som jag måste ta tag i, samt att minnen faktiskt dyker upp.)
Sista gången vi träffade henne vid liv så fick vi inte träffa henne speciellt länge för hon sa till mormor att hon var trött och att hon inte orkade. (Detta har jag läst i hennes journal)
Läkarna hade även sagt till mormor att det är ett under att mamma fortfarande va vid liv vid den tidpunkten.
Min mamma insjuknade i bröstcancer som opererades bort, hon tappade allt hår. Så klart växte det tillbaka sakta men säkert och efter all behandling osv så blev hon friskförklarad, att cancern va borta.
Det varade inte alltför länge för den kom tillbaka. Och denna gång spred den sig väldigt fort, lymfan, blodet, osv osv. Jag minns inte allt jag läst i journalen.
Sista gången vi såg henne var hon inte vid liv längre.
Och denna dag så gjorde de rent ett stort akvarie på sjukhuset i väntrummet där vi var, och jag var så facinerad av det. Fiskarna i hinken som väntade på att få komma tillbaka till sitt hem igen.
Vi blev inkallade på mammas rum, där ligger det en person som är så stilla, blundar och ser så fridfull ut, min mamma. Som "sover" som inte känner mer smärta. Jag minns inte så mycket mer än att min bror strök mamma över handen. Men jag vågade inte röra henne.
Det var sista gången jag såg henne. Och nu vet jag ju varför hon såg så fin och fridfull ut, det är ju för att de gör iordning de som avlider.
(återigen tungt, tårarna rinner)
På begravningen som skedde i Ljusets Kapell i Karlskoga, Österledskyrkan så var det massor med folk. Det jag minns från begravningen var att Carina var hemma. (min styvmamma) och jag grät mig igenom hela begravningen. Från när de började spela och tills vi gick ut. Grät till å med när vi gick runt kistan och tog ett sista farväl och la en ros på kistan.
Låten som sjöngs på begravningen var från en av mammas favorit artister. Whitney Huston, I will Always love you.
Min mamma blev aldrig bra, min mamma blev cancerns offer, togs tillbaka av Gud om man ska se det så.
Jag var 6 år den 5 februari när min mamma somnade in. Min mamma hade födelsedag den 18 februari, födelsedag hon inte fick uppleva.
Jag var en liten tjej som gick 6års och skulle börja 1a klass det året. Jag fyllde 7 i mars.
Jag har förträngt allt detta, medvetet? Omedvetet? Mycket både och. När man är så liten så vet man inte hur man ska bearbeta, man lever vidare med sitt bekymmerslösa liv. Man växer och blir äldre.
Jag hade stora problem med vissa saker i skolorna, discon/danser när vissa låtar spelades för minnen kom tillbaka. Förträngde allt igen.
Var avundsjuk på alla som kunde kalla sin mamma för mamma. Eftersom jag inte hade någon egen.
(det blir långt, jag vet)
Åren tickade på, jag gick mellanstadiet, högstadiet och gymnasiet utan några direkta bekymmer för jag hade ju förträngt allt. Mitt enda problem var vänner. Men jag hade en vän, genom högstadiet, tills en grej hände som jag var helt oskyldig i. Och min vän sa upp all kontakt med mig. Men genom ett Grattis, såg du kommit in på gymnasiet. Min allra bästa vän hade kommit tillbaka till mig. Och det gjorde så mycket för mig. Gymnasiet tickade förbi också, fann väl några vänner. Ingen som jag direkt umgås med nu idag. Har kontakt med en av dem och det är fan den bästa av alla i klassen jag gick i!
Jag hade eller haft haft en väldigt bra uppväxt, jag har haft min pappa alltid! Jag har haft min styvmamma alltid även om vi inte jämt kommit överens. Men det är hon som på nåt sätt format mig. Henne jag alltid kunnat fråga om tjejgrejer när jag inte haft min egen mamma till det.
Jag har fått allt jag behöver i min uppväxt, lära mig att man inte får allt serverat utan får jobba sig till det, även om man kan få hjälp på traven.
Nu är jag 25 år, och de 3 senaste åren har varit extremt tunga i februari, dels den 5e och dels den 18e.
Dödsdag och födelsedag.
Jag hade min första depression när jag var runt 20, hade precis flyttat hemifrån och det strulade med jobb och tillit från min far för jag strulade till saker och ting. Jag visste inte hur jag skulle kunna bo kvar i lägenhet utan pengar. Men det ordnade väl upp sig. Jag fick jobb och jag åt medicin, jag hade min allra bästa vän vid min sida den dagen jag va hos läkaren. Hon var så bestämd över att jag INTE skulle äta några tabletter. Men jag fick tabletter i alla fall. Och jag började gå hos en kurator som sakta men säkert hjälpte mig mot det bättre. Jag slutade äta mina tabletter. Jag fick sedan jobb och saker och ting började ordna upp sig.
Jag fortsatte leva, utan att tänka på mitt förflutna. Jag var en partyprinsessa som älskade allt med livet för jag hade allt jag behövde. Jobb, pengar, vänner, sprit, fester.
Bekymmerslöst? Som fan!
Åren tickade på, jag blev 22 år, samma år sköljde det över mig i februari att det var 15 år sedan min mamma lämnat mig!
Då kom det väl tillbaka lite smått, försökte bearbeta så gott jag kunde men förträngde det väl igen.
Satte ljus på graven och berättade för mamma hur mycket jag älskade henne. Och saknade henne.
Så sen jag var 22 så har det vart tunga år. Jag har inte vetat hur jag ska bearbeta min sorg. Har alltid trott att jag behöver ha någon som hjälper mig. Tills en kväll när någon sa till mig att behöver man ha någon som hjälper en att bearbeta? Den här personen träffade jag första gången på en fylla efter att ha snackat via Lunarstorm tror jag det var.
Och jag minns att jag kickade ut honom och sa till honom att det var fel Fredrik jag bjudit hem. (snällt? Nej!) Men han har på något konstigt vänster alltid stått vid min sida även om vi inte varit så aktiva och pratat hela tiden. Haft våra uppehåll.
(nu avvek jag från ämnet)
Men ja, den här personen, Fredrik fick mig att inse att jag kanske inte behöver någon för att bearbeta min sorg med mamma. Jag kan klara det själv.
Hon avled i en hemsk sjukdom, ja. Hon kommer inte tillbaka mer, nej.
Jag kommer få leva med det, ja. Och det kanske bäst att börja acceptera det också. Hon finns inom mig alltid. Hon kommer alltid vara min mamma. Det är jobbigt, klart det är det.
Döden är jobbigt, japp! Det är den. Just face it!!
Det är dags att ta tag i den här biten med mamma. Och allt det andra som gjort att jag fallit ner i en depression IGEN.
Men jag ska ur den, jag ska må bra, och det kan jag inte göra genom att bara sitta på röven o tro att det ska bli bra av sig självt!
Detta är fösta delen i berättelsen om mitt liv. Min uppväxt och saknaden och sorgen till min mamma. Nästa del kommer handla om bitar i mitt liv som ärrat mig.
Kommentarer
Postat av: åsa
Detta kan jag kommentera o även gilla. Ja de e bara du som kan ta tag i o bearbeta din sorg. Men vill du så vet du vart jag dinns, kan inte hjälpa dig men kanske kan peka dig åt rätt håll iaf. Har gått igenom nästan de samma fast tinte förlorat mot sjukdom utan brand som du vet. Kram på dig kusin ♡
Postat av: SÄÄSSYY
DATUM: 2013-09-01 TID: 13:24:50
BLOGGADRESS: http://ssuussaannaa.blogg.se
Även om du kanske inte tycker om mig så ska du veta att jag tycker det är jävligt STARKT gjort av dig att skriva ut detta här i din blogg, och jag vet att du kommer klara depressionen för du är en stark människa alexandra, och jag saknar dig faktiskt! Ha det bra!
Trackback
