Ska berätta något för er som skrämmer skiten ur mig rent ut sagt.
CANCER 
För snart 2 år sen va jag med min pappa i Uppsala, på Akademiska för att fastställa ett släktträd på mammas sida för att de skulle börja forska på om hon har cancer gener efter all den cancer hon åkte på tillslut i slutskedet när cancern kom tillbaka igen. Så nu har dom fått provsvar om mamma har gen eller om jag också har den genen, jag vet inte riktigt hur det funkar faktiskt. Jag vet bara att har mamma genen så kan jag ha den.
Och domen får jag den 1 juni.
Har jag genen då kan jag föra den vidare, vare sig jag får en dotter eller en son. Men det är större chans till en dotter eftersom det innefattar bröst o hela det köret. Så jag har ju gått å tänkt att har jag cancergen så vill jag inte ha en flicka, men helst av allt i hela världen skulle jag vilja ha en flicka, en Thea. Men då är ju chansen stor att om mamma haft gen o jag har gen då kommer även min dotter få genen. Det är ju typ bevisat att cancer inte hoppar över en generation. Som man helt bombsäkert trodde på förut.

Jag har många många gånger gått å grubblat, tänk om jag får cancer, bröstcancer. Vad gör jag då? Vad fan gör jag då? Hur fan blir allt nu?
Många gånger har jag grubblat och blivit väldigt ledsen, många gånger har jag grubblat och pratat om det på fyllan och varit jätte ledsen.
Så vad gör jag om jag har cancer? Vad ska jag göra? Vilka beslut ska jag ta? Det största beslutet jag valt att ta som jag redan sen långt tillbaka bestämt mig för är att får jag bröstcancer så tar jag bort båda brösten. Utan tvekan. Finns inga tvivel. Finns nya att få som jag inte ens behöver betala för då. Det står staten för eller hur man nu ska säga. Det som kommer kännas jobbigt är att göra strålbehandling och då se håret falla av. Det kommer nog bli tungt. Mitt fina tjocka vackra hår. Istället för att vänta på att det ska falla av i omgångar o tussar, då kan jag väl lika gärna raka av det på en gång?

Nu tänker säkert fler av er där ute, va fan ska du ta båda brösten för om baraa ett är sjukt eller en del? Varför bara inte ta bort det sjuka då?
Svaret på det är logiskt för mig. Tar jag bort hela bröstet och brösten så är chansen mindre att det kommer tillbaka om ursprungsstället är helt eliminerat. Då tar man även det runt om som kan ha blivit "smittat" utan att man upptäckt det just då. Att det ligger å gror o bryter ut.
Och svaret är ännu mer logiskt för mig eftersom att min mamma tog baraa bort den sjuka delen för hon älskade sina brsöt så otroligt mycket att hon inte ville ta bort hela. Och det kom tillbaka, och det spred sig i princip överallt och hon gick bort. Anser fortfarande idag att hade hon plockat bort allt hade hon levt idag. Men det är ju bara vad jag anser och tror. Behöver ju inte va så, men man ska hålla fast vid det man tror på.. Bröst är bara en del av kroppen, en jävligt jobbig del som är ivägen om man ska springa eller ligga på mage som jag älskar. Det är en enda stor körtel ungefär som innehåller massa körtlar som skrämmer skiten ur många som inte känner sina bröst och inte vet vad de ska känna efter som jag. Jag vet inte vad jag ska känna efter.. jag har mer körtlar i mitt högra än vänstra.

Så skulle jag ha genen så ja, då har jag den.. Och jag kommer vara livrädd för resten av mitt liv antagligen och få gå på regelbundna kontroller. Mamma fick ju cancer när hon va 23.. Jag är ett år äldre nu.
Men jag kommer inte vara själv på vägen. Jag kommer ha min underbara pojkvän vid min sida. Som är så otroligt stark. Som bara gått å väntat på att allt detta skulle bryta ut. Det gjorde det ganska nyligen kan jag säga.

Om jag skulle vara så rädd för att skaffa egna barn eftersom jag kan föra en gen vidare så finns det något som heter adoption, det är min allra sista utväg. Inget jag verkligen skulle vilja. För jag vill inte, ursäkta mig nu ha en kines eller mörkhyad unge. Jag skulle då vilja ha ett barn som ser så svenskt ut som möjligt. Men risken med att adoptera är ju att man måste kanske berätta det någon dag, och ens barn, man uppfostrat som sitt eget kanske vill hitta eller veta något om sina biologiska föräldrar. Det vill inte jag va med om. Jag vill ha någon som är min, från blodet, från generna. Och då får jag ta konsekvenserna att kanske föra vidare en gen om jag har den.

Men cancer är något som skrämmer skiten ur mig. Det kanske inte hade gjort det om jag hade haft en mamma vid liv idag. Om jag inte hade haft någon som gått bort i cancer, jävla äckel sjukdom.
Jag donerar inget till bröstcancer fonden, jag anser att det är sjukt. För man får aldrig reda på något om deras forskning heller. Vi skänker bara en jävla massa pengar till forksning osv men vi får aldrig reda på om det någonsin blir några framsteg. Därför donerar jag inget. Det går emot mig faktiskt. Jag vill inte bidra till något som jag inte får ta del av alltså utvecklingen av forskning.
Cancer är bland den värsta och kanske vanligaste sjukdomen som drabbar folk. Och det är så jäkla svårt att bli frisk och bli firskförklarad och leva vidare. För man blir så nedbruten under strålbehandling och allt annat, mediciner, in å ut på sjukhus osv osv.

Nu får ni ursäkta om det blev mucket text i detta inlägg, men ville bara dela med mig av någon jag tycker är jobbigt och som jag är livrädd för.

Vad är ni livrädda för?