Detta kommer i vågor, ibland går det år, veckor eller dagar innan jag verkligen tänker på det, eller att det kommer över mig. Kan inte själv veta när det kommer. Och det är väl lite det som är meningen med sorg, att man inte är förberedd på det.

Jag vet inte hur långt detta inlägg blir, men jag känner bara att jag måste få skriva av mig lite. Ni som är hängivna läsare, som varit med i mitt liv länge. Som Angelique, vet att jag pratat mycket om detta i bloggen. Men inte så ofta öppet faktiskt om jag tänker efter själv. Jag skriver inte detta för att få medömkan eller att folk ska tycka synd om mig, men det är skönt att få det ur sig ibland. Även om det är inför hela bloggvärlden. Det spelar inte så stor roll för mig.  

År 1995 så är jag 6 år gammal, ska fylla 7 i mars. Å i den åldern längtar man ju efter varje födelsedag. Att få öppna alla hårda paket först och sen dom mjuka, för då vet man att det är kläder. Men det året, då minns jag inte min födelsedag. För en annan stor händelse invaderade mitt liv för alltid.

Bröstcancer blev diagnosen. Och operation skulle göras, hela bröstet blev inte borttaget, bara den sjuka delen, där tumören fanns. Och strålbehandling och cellgifter blev aktuella. Håret trillade av, det va en stor besvikelse. Hon älskade sitt långa, tjocka stylingbara hår. Och den härliga fluffiga luggen. Den minns jag så väl. Hur snyggt som helst.
Mycket behandlingar görs givetvis när det gäller cancer, så är det ju alltid. Det tas ju på fullaste allvar. Man tror att det blivit bra, att man är frisk. Även om behandlingar fortfarande görs. Så är det också alltid, även om man får höra att det gått bra, att man blivit frisk så görs regelbunda strålningar för att säkerställa att allt elakt är borta. 
Skönt att komma hem och ha sina barn hos sig varannan helg. Två busfrön som livar upp stämningen.
Ett av barnen vaknar alltid varje nat och tassar in i rummet intill och kryper upp i en trygg å varm säng då det är för farligt att somna om i sin egen.

Lucia, då fick barnen åka till sin pappa. För att ett epelepsi anfall uppstår, minns att en träslev lirkas in i munnen och att det faktiskt kommer lite blod på den när anfallet gett sig. Hemsk syn, det har satt sina spår det med. Så barnen får följa med sin pappa hem till huset istället.
Därefter så läggs hon in. Men får komma hem igen. Men får bo hos anhörig. Sin mamma. Där är hon bosatt tills hon blir inlagd igen, denna gång för sista gången.

Ni har nog fattat att detta handlar om modersfiguren i mitt liv. att min mamma blev diagnostiserad med bröstcancer vid ca 25 års ålder. Då har man inte hunnit leva livet än. Även om man hunnit få två barn på det. Men man är fortfarande bara ungdomen. Och har hela livet framför sig med sina barn.

Hon läggs alltså in. Jag minns inte om det blir på Uppsala eller om det blir USÖ (UniversitetsSjukhusetÖrebro) minns inte. Men vi hälsar inte på så ofta. Pappa jobbar ju, och jag går på 6års verksamhet som det hette då och min bror i skolan. Men ibland hälsar vi på, men det blir inte en längre stund för mamma är trött. Orkeslös. Som liten förstår man ju inte riktigt varför mamma ligger där, varför inte mamma får va hemma. jag förstod iaf inte. vet inte hur mycket min bror förstod. han är inte så öppen om detta.

Mamma kämpar på, kämpar för sitt liv, kämpar för oss. Mig, min bror. Sin mamma och låtsaspappa. Kämpar för allt hon har att leva för. En läkare säger till min mormor, detta står med i journalen jag har någonstans.
- Det är ett under att hon fortfarande lever.
De hade inte räknat med att hon skulle orka, de hade ungefär förväntat sig att hon skulle somnat in för  månaders sen då. Men livsgnistan finns där.
Ska då nömnas att cancern återkommit, i bröstet, i blodet, i benmärgen, i lymfan, i ja stort sett hela kroppen. Trots att man trodde hon va fri från cancern. det är då man tänker, hade hon tagit bort bröstet eller båda brösten, hade hon klarat sig då? hade hon haft bättre chanser? Ingen som vet, inget jag fått svar på heller.
Min mormor är inte så öppen om detta heller. Hon börjar gärna prata om annat istället. Undviker ämnet.
Hon är alldeles för svag för att vårdas hemma av ett vårdlag, det är bättre för henne att vårdas på USÖ, där hennes sista plats va.

Jag vet inte vem som får telefonsamtal, vad som sägs eller hur man resonerar kring små barn vid ett sånt samtal. Men vi åker in en dag till USÖ, jag och min bror tror ju att vi ska få hälsa på mamma. Jag minns att i väntrummet så böt de vatten i ett stort akvarium och jag tittade på fiskarna som va kvar i och som va i en hink vid sidan. Intressant, exalterad och glad.
Sen får man komma in i rummet. Där ligger hon, fint på sängen, så fint iordning gjord. Och man får då veta att mamma inte kommer vakna mer. Att mamma begett sig till en bättre plats, där hon nu är frisk. Att hon inte är sjuk mer. Hon mår bra.

Hur gör man som liten för att försöka förstå något sånt? Jag vet ännu inte det idag. Jag vet inte hur jag tog mig igenom den dagen. Jag vågade inte stryka min mamma över håret eller handen, det gjorde min bror, strök henne över handen.
Min mamma somnade in den 5 februari 1995, i stillhet, utan smärta. Då orkade kroppen inte mer, även om hon säkert hade en jävla livsgnista kvar. Men tillslut orkar man inte.

Vid begravningen så minns jag bara att jag gråter, ohejdat, finns inget slut på det hela. det bara finns mer och mer tårar som vill ut. Låten I will Always Love you spelades. Av Whitney Huston, det va en av min mammas favorit artister.
Min mormor går först till kistan, sen jag och min bror. Tårarna kommer fortfarande.
Jag har ingen mamma. Min mamma är på ett bättre ställe. Men vilket ställe är bättre än på jorden tillsammans med mig? Och min bror? Vilket ställe är bättre än det?

5 februari 2010 är stort och jobbigt för mig iår för att det är 15 år sen hon somnade in. 15 år sen hon lämnade mig. 15 år sen den dör jävla helvetes kuk fitt cancern tog henne.
Och jag kan erkänna att jag sitter å stortjuter just nu, för jag tycker det är så jävla jobbigt. Jag saknar min mamma så jävla mycket. Jag ville ju att hon skulle få uppleva min flytt hemifrån, att jag tog studenten, att jag skaffade pojkvän. Ja ALLT!!
Så 5 februari kommer alltid va jobbigt, även vilket år det än är. Men såna här stora årtal blir extra jobbigt, för man inser hur lång tid det verkligen gått. Hur vuxen man blivit. Va fort åren går.
Sorgen kommer alltid finns där, hennes bortgång är inget jag någonsin kommer komma över. Något som alltid kommer finnas med.


Jag kan ha cancer, nu. Ingen som vet. jag kan ha cancergen i kroppen, det är ingen som vet, men det är något såm håller på att undersökas. Och det dröjer verkligen med resultat. Upp till 6-9 månader. En evig väntan känns det som faktiskt. jag hade med mig min pappa till Uppsala när vi godkände att de skulle göra gen prov. Att de först skulle kolla om mamma hade det i kroppen, och sen om jag har det i kroppen.
Men en sak som jag är helt säker på, det är att om jag skulle få bröstcancer, det är att jag är inte det minsta tveksam på att ta bort båda brösten, på en gång, båda två. Bort med allt sjukt. Finns ju så mycket teknik nuför tiden, så man kan få nya fina bröst med hjälp av plastikkirurgi.

Det blev lite långt, men så är det ibland. Får väl se om ni orkar läsa det.
det behövde komma ur. Jag behövde den här vågen av sorg och saknad känner jag. eftersom det varit så mycket med allt annat med. Så lika bra att detta kommer på samma gång med.

Nu ska ja bädda ner mig i soffan och mysa.

Whitney Huston - I Will Always Love You