Ja, här kommer dagens punkt på listan.. ^^ Eftersom jag inte har tid att skriva senare idag så gör jag det nu istället :D

I min handväska finns det lite allt möjligt smått å gott välbehövligt.
* Plånbok
* Lypsyl
* Almanacka (varför den ligger där vette fan, för att ja ska skriva upp saker kanske?)
* Penna
* Låsspray och låständare
* Snus (Kronan vit)
* Cigg (Black Devil vanilj o choklad)
* Tändare
* Kvitton finns det nog en del också
* Lite lösa mynt som trillar ur eller som man bara lägger ner när man har bråttom
* Vantar

Det är väl vad som ligger i min handväska just nu. Pendlar mellan två stycken, en lite mindre till vardags och en lite större som ja har med mig när ja blir utringd, i den finnes även då ett par leggings och ett par extra strumpor. Om man ska gå ut och behöver lite mer på sig elelr byta strumpor när man kommer in. Då finns även lite frukt med och en pepsi för att jag ska överleva dagen utan att bli ett monster. (Är jag iofs ändå. Men iaf)

Å här kommer dagens punkt på listan. Så nu fick ni 2 på en å samma dag ;)




Jag har 3 bröder. Varav 1 är biologisk.

Anders är min biologiska bror. och är 24 år. Född 86 vill säga.
Vad kan man säga om honom då? Att han å jag hade en hel del hyss för oss när vi va små..
Fick en sak berättad för mig för ett tag sen när jag träffade mina kusiner.
Daniel, Jimmy och Ronny va barnvakt åt mig och Anders, vilket dom va ofta. Även Håkan vissa gånger.
De satt och spelade tv-spel i vardagsrummet som de ofta brukade göra när de såg efter oss. jag och Anders va i köket och jaa, vad gjorde vi i köket. Haha!
De frågade oss innifrån rummet vad vi gjorde. Inget får de till svar.
Vad jag lärt mig av ett när ett barn säger Inget, så är det hyss på gång.

Och mycket riktigt, det va ju hyss.. För när de kommer ut i köket så har vi haft mjöl ungefär överallt.
Och de frågar vad vi gör, o min bror svarar: pappa tycker om när vi hjälper till.

Oj oj oj, jaa.. Vi hade mycket bus för oss vi två.
Jag älskar min bror så otroligt mycket även om vi inte har någon direkt jätte nära kontakt eller relation till varandra. Men när det väl gäller så finns han där. Alltid. Så ofta han kan iaf. han brukar inte finnas när jag behöver skjuts. För då har han ofta druckit nån öl själv.
Men vi fick bättre kontakt när både han å jag hade flyttat hemifrån. Då kunde vi prata och umgås mer med varandra.
Och det är jag glad för.

Finns väl inte direkt så mycket mer att säga tror jag.

Sen har jag 2 bonusbröder som ja säger.
En som är 26 och en som är 35.
De har jag haft väldigt mycket nytta av under uppväxten också. Så det är jag glad för. Haft mycket kul ihop med han som är 26 också, spelat dator, fiskat, haft massa snöskojj när man va mindre. Bodde ihop en sväng med. Han som är 35 har man väl inte haft så mycket kontakt med, eftersom han är så mycket äldre. Eller ja, äldre iaf. Han har ju haft sitt eget liv. Men mycket skratt har man haft ihop med honom iaf när man suttit uppe hos pappa å Carina å käkat, eller varit på semester å man sitter å skämtar å stojjar. Han är så snabb på att svara på saker å ting.. 

Ja, tre bröder. Som förgyllt och förpestat mitt liv. Men så är det ju med syskon. Alltid älskar man dom och ibland hatar man dom. Men man är alltid glad att de finns till hands när det behövs.

Eftersom blogg.se vägrade fungera normalt igår så fick denna punkt vänta tills idag.
Idag så hade jag på mig:

* Gråa mysbyxor
* Svart långärmad t-shirt typ
* Stickad tröja över (utan ärmar och v-ringad)

Å så hade ja ju min skinnjacka på mig när ja va iväg å handlade å grejjade också då.
Så jaa, inte så märkvärdigt. ^^
Stickade tröjor på vintern är guld :D

Hopp, då har vi kommit till musik då.
Vilket är jäkligt svårt, för jag är en all ätare när det gäller musik. Lyssnar på det mesta.
Det som jag tycker är bra alltså. Pop, rock, hip hop dance/trance.. Allt möjligt.
Det jag inte lyssnar på är hårdrock/deathmetal.. sån där musik som man inte hör vad de sjunger utan bara skriker å har sig... Det är nåt jag ratar.

Det är mycket varierat... Nu är det mycket:
Nightcore
Nelly Furtado
Linkin Park
Miley Cyrus
Rihanna
Takida
Brukar lyssna på Digster på Sporify
Å Topplistan med så är ju mycket blandade artister där..

Så jaa, en allätare heöt enkelt.

Fick en kommentar i bloggen :)
Man blir glad när det är positiva ord. Den finns postat i inlägget Lagomt arg.
Och säger det igen, jag står för det. Även fast ja vet hur dagens omgivning är. Och folk runt omkring. Finns ju så mycket människor som är emot bisexualitet och homosexualitet på båda planen.
Men jag är vad jag är, och ingen ska trycka ner mig för det. Vet ni hur jäkla mysigt det är med en tjejs tunga i munnen?
Men nu är det så att jag har min älsk i Avesta. Så jag väljer det manliga könet ännu en gång.

---

Men nu till nåt helt annat. Nummer 8 på listan.
Ett pinsamt ögonblick.

Jag va uppe hos Rickard då när vi va tillsammans för några år sen. Och ja, klart vi hade sex. Med hans föräldrar i rummet bredvid. What to do liksom? Alla har vi begär, och de måste ju tas omhand om. Då väljer man ju sex med sin partner. Sex är ju underbart.
Och jaa, sex blev det ju, och njutning vill jag lova. Och jag va väl inte sen med att uttrycka det i jaa, högljudt... För sex med honom, det är något jag verkligen tycker om. Det är jag öppen å ärlig om också. Helt klart. Varför dölja något sånt?
Så jaa, skapligt hög njutning blev det.
Å hans mamma är ju alltid vaken före oss och vi går ju ner till köket på morgonen för att äta frukost.
Så när vi båda sitter där och ska äta frukost, jag med rostad macka å mitt mjöklblask som Rickard säger.
Då kläcker hans mamma ur sig:
- Nästa gång kan ni ju va lite tystare.....
Gissa om man höll på att sätta den mackan i halsen och bli pionröd i ansiktet....... Inte hade jag väntat mig en sån kommentar faktiskt.
Så ja, frukosten åts under tystnad. det va pinsamt värre.


Finns andra små pinsamma ögonblick som har med sex att göra också, som att pappa klev in i rummet under tiden vi höll på att inleda något... Eller att carina frågar om vi haft det trevligt i helgen..... Å den gången när vi duschade ihop uppe hos honom å hans mamma bankar på dörren under tiden man har det som trevligast... Oj oj oj, ja säger då bara det, tack å lov att man bor i eget nu, ingen som kan ställa såna frågor eller banka på dörren..
Nu äre bara köra på istället. Hahaha.. ;P

Då va det dags för nästa punkt då. Min bästa vän. Har två stycken som står mig riktigt nära.

Den första är:

Angelique. Henne träffade jag första gången när de slog ihop klasserna på Bråtenskolan. Då hamnade vi i samma klass. Och vi tyckte inte om varandra. Nope nope nope! Inte det minsta. Men tiden gick och vänskap började ju växa fram.
Kan ju säga att hon va min enda vän i slutet på 8an och hela 9an, och då va hon inte ens i skolan varje dag. Hon gick i en annan klass. Så jag tog verkligen vara på alla dagar hon va där och satt uppe hos henne där hon hade sitt klassrum. Vi försökte få min svenska lärarinna till att ja skulle få sitta uppe hos henne å ha svenska. Men det gillades inte. Men det va guld värt att hon fanns där. De dagar hon va där.
Vi har haft våra duster, och en av dom längsta blev faktiskt i högstadiet, detaljer om vad som hände behöver inte dras. Men hon valde bort mig ur sitt liv.
Men så kom det ett litet sms en dag när hon läst att jag kommit in på Barn och Fritidsprogrammet i Degerfors. Och så va man vänner igen.
Hon är en helt underbar person, jag kan nog inte beskriva henne med ord faktiskt, mer än att hon är så sjukt underbar. Hon har ALLTID funnits där för mig. Oavsett vad ja haft för problem. som hon skrev i sin blogg om mig så är jag en godhjärtad person och vill tro gott om alla. Och när det visat sig att jag haft helt fel så har ja vänt mig till henne. Och hon har funnits där för mig . Stöttat mig och bara funnit där, även om man inte alltid behöver säga något utan bara ha sin bästa vän bredvid.
Hon kommer med ständiga kärleksråd till mig, har haft en del otur med killar. Där vänder jag mig till henne också, hon har ju haft ett förhållande i 6 år i februari nästa år.
Vi har alltid kul ihop, kan inte komma på ett tillfälle där vi inte skrattat så vi fått ont i magen. Oftast händer det på Viking, Kulan eller Donken. Man har så otroligt kul ihop med henne.
Vi har varit riktigt osams ännu en gång, och andra gången så fick ja ett sms sent på kvällen om att det låg ett partytält på gräset... Och jag gick ut efter ett tag.
Så det är riktig vänskap, att man är osams men att det bara krävs ett sms eller nåt sånt för att bli sams igen, det bevisar att inget kan bryta vänskapen. Att man alltid kommer finnas där för varandra.
Hon är en sån person som inte direkt öppnar upp sig för andra människor, hon är lite avvaktande, även om hon har trevligt ihop med personen. Men det tar sin lilla tid innan hon öppnar upp sig. Som hon sa om mig att hon beundrar mig för att jag tror gott om alla så beundrar jag henne för att kunna hålla sig reserverad inför nya människor, intebara släppa in dem direkt. utan håller dem på avstånd ett tag för att se om det går att lita på de personerna eller om de bara är skit. Just det där att veta vem man ska lita på eller inte. Även om Angelique inte alltid öppnar upp sig helt, inte ens för mig så kommer man henne väldigt nära om man tar sig tid att lära känna henne, umgås med henne.
Hon håller saker för sig själv som hon anser att inte andra har med att göra.
När hon ger sig fan på att hon ska fixa en sak så gör hon det. Då kommer kämparglöden fram. Som nu, hon har pluggat en hel jäkla termin utan studiestöd, för att hon vet att hon måste läsa upp poäng för att sen i januari få utbetalning av studiestöd igen. Det kallar jag att kämpa! Gå i skolan utan betalt.

Jag skulle aldrig klara mig utan henne. Aldrig. Vi tänker oftast på saker på samma gång, å då brukar vi oftast skicka sms till varandra, för det är nåt visst med vårt tänkande. Att hon varit påväg att skicka så får hon ett från mig eller tvärt om. Eller att vi bara tänker på samma sak å skriver det i ett sms.


Det vart långt om min bästa vän.
Min andra bästa vän är:

Emilie. Henne lärde jag känna redan när man tultade omkring i blöja. Vår familj flyttade till Busbacken 90, å då bodde de redan där. Och vi blev genast vänner och bästisar.
Gick på samma skola och umgicks näst intill varje dag.
Men vi växte ifrån varandra när vi började olika skolor, eller ja hon började på högstadiet och jag fortfarande gick på mellan.
Men vi hittade tillbaka till varandra under gymnasie tiden, då jag skrev till henne på Lunarstorm, och vi beslöt oss för att träffas och vi pratade länge och väl må ja säga. Och sen har vi hållt ihop. även om vi också haft smågräl som hållt oss isär ett tag så är hon en person jag kan prata om det mesta med.
Hon är en underbar person, glad, trevlig, sprallig. Vet vad hon vill.
När hon vet vad hon vill ha så ser hon till att hon får det också. Hon kämpar fortfarande med att få provanställning på posten, även om det ännu inte blivit så utan hon bara jobbat som semester vikarie och hoppat in vid behov. Men hon vet vad hon vill. Och jag tror hon kommer få det tillslut. Henne blir man inte av så lätt med.
Hon har funnits där för mig med när jag haft problem runt omkring, stöttat och gjort allt för att görta mig glad.
Kommer aldrig glömma semestern på Gotland ihop med dig och din familj (de är min familj med) Det va en upplevelse!

Blev inte så långt, men jaa.. Ord i mängd avgör inte allt.
Dom båda två är mina bästa vänner och jag skulle inte vilja leva livet utan dom. verkligen inte.

Jag och Angelique ska åka till Thailand nästa år och det ska bli så jävla kul!

Eftersom det finns personer som vet typ allt om mig så kanske det inte blir saker de inte visste. Men jaa, skriver 10 saker som inte näms så ofta iaf.

1. Jag älskar Pepsi och behöver ha det hemma. Abstinens annars.
2. Jag är Bisexuell och har varit sen många år tillbaka.
3. Jag är chokladberoende.
4. Jag är hundmänniska men har ändå 4 katter.
5. Jag vill och tror gott om nästan alla människor.
6. Jag tycker om att laga mat.
7. Jag behöver ha ett organiserat kaos omkring mig för att typ må bra.
8. Jag längtar efter att få bli gravid och genom leva det å bli mamma.
9. Jag läser på Komvux för att bli undersköterska när jag helst av allt vill bli förskolelärarinna.
10. Jag älskar att köra bil. (inte när det är snö)

Ha ha ha! Detta va då inte lätt.
Vad är kärlek?
För mig är kärlek så många olika saker, kärleken till en kompis, till en förälder, en person..
Men om man säger såhär då.
Kärlek är något stort, som inte kan beskirvas med ord, utan man behöver nog nästan uppleva det själv för att veta vad det är.
För mig är kärlek något underbart. Det är att tycka om en person väldigt mycket, inte bara kunna säga jag tycker om dig, utan även Jag älskar dig. det är kärlek. Även om man kan va kär, men kärlek är så mycket större.
Kärlek till en vän, man kan tycka om en vän väldigt mycket, så mycket att man kan säga jag älskar dig där med, utana tt det får någon annan betydelse, utan man vet som vän att man är älskad.
Samma med förälder, man kommer alltid älska sina föräldrar, oavsett hur stora gräl man än har med dem. Stor och stark kärlek där med.

Kärlek är svårt att beskriva helt enkelt.

Hej å hå. Önskelista.. Inga billiga klappar kanske.
eller något iaf ;P

1. En ny bil (Kommer aldrig få iaf)
2. Pengar
3. 4 o 5e säsongen av Ghost Whisperer
5. Ny stekpanna (ja, jag behöver faktiskt det)
6. Presentkort (Kicks, Lindex, HM)
7. Ny Face Stockholm Mascara...... (Min börjar seriöst ta slut)

Sen vet jag inte riktigt vad jag vill ha mer.
Det kommer i impulser vad man önskar sig.

Ja, mina föräldrar. Vad ska man säga?
Min mamma hade jag ju bara tills jag va 6 år. Så där har jag inte så mycket minnen eller ens något att säga. Förutom att man va där varannan helg när man va liten.

Min pappa heter Bengt, och jag älskar min pappa. Och står min pappa väldigt nära, ännu närmre nu när jag flyttade hemifrån 1 april 2008. Då kom vi ännu närmre varandra. och det känns otroligt skönt. Han hjälper mig alltid.
Min pappa är yngst av 6 syskon. Varav 4 är i livet. (Vi har haft tragiska bortgångar under åren)
Han är dessutom kortast och den som ser ut som en liten pizza bagare. Haha. Men han är underbar!
Han har vuxit upp i Nykroppa som det heter, och flyttat lite hit och dit. Han har ett förflutet som jag inte tänker nämna något om. Haha.
Sen så flyttade hela familjen till Karlskoga, och sen dess har han väl bott här. Jag vet inte helt säkert faktiskt.  
Han träffade min mamma och min mormor tyckte inte om det så det va lite smygande med det ;)

Mamma är enda barnet, min morfar har jag aldrig träffat. Han lämnade min mormor när hon blev gravid. Men mamma har tydligen 6 halvsyskon. Ingen av dem ville veta av henne dock. Man ville inte ha någon som helst kontakt.
Och jag har ingen kontakt med dom idag heller. Vet inte ens vilka de är, och har inget behov till det heller.
Sen så ja, mamma träffa pappa, de gifte sig, fick min bror och sen mig.
mamma gick bort.
Så end of story där faktiskt.

Men jag har ju en låtsas mamma som jag haft vid min sida sen jag va jätteliten, minns inte om det va redan tillbaka vid 4 års åldern.
Och henne är jag glad att jag haft vid min sida, utan henne så hade jag nog inte klarat mig speciellt bra. En tjej behöver alltid ha en kvinnlig vuxen i sitt liv som hon kan vända sig till. Och hon är den jag vänt mig till med mycket, första mensen, sjukdomar, bekymmer.. Ja, mycket. eller bara ventilera. MEN vi har haft våra otroligt stora gräl då vi inte pratat med varandra på en vecka eller två. Så ja, ingen dans på rosor där inte.
Men jaa, kom henne närmre när jag flyttade hemifrån med.
Även om vi kanske inte riktigt går ihop längre. Men det är sånt som är livet.

Så jag är glad att jag har min pappa och Carina. de är mina föräldrar, de jag växt upp med och de som ställt upp och ställer upp.
Är glad att jag kommit min pappa närmre, väldigt mycket närmre.

Jahaa, så va det en sån sak att skriva om då.. Skit svårt!
Meen, jaa, jag har träffat en hel del killar under åren ´när ja började intressera mig för killar.
Visst, en del av dem har ja inte träffat utan bara pratat med över nätet..
har två stora kärlekar om man säger så, en som blev över nätet och en som ja träffade och faktiskt haft ett stadigt förhållande med.
Jag skulle kunna skriva att D va min stora internet kärlek, för ja, vi pratade länge å kom varandra riktigt nära, alldeles för nära nu på slutet.. Men han är icke den stora internet kärleken faktiskt. Utan det är en annan kille, som verkligen fångade mig, hur sockersött och sliskit det nu än låter. Han bodde i Öresundsbro, nåt område där bortåt. Å hette Erkki. Ja, finskt, men han va både snygg söt och hade en riktigt trevlig tvättbräda på magen. Och alla prat vi hade, sms å allt möjligt. Men sen så bara bröts kontakten. Poff pang bara sådär..

Min stora kärlek, han bor i Avesta. Och träffade honom via Lunarstorm, han hade varit inne på min sida och kikat, så jag frågade givetvis om han hitta nåt intressant. Och jag tänker på det än idag vissa gånger, hade jag inte skrivit till honom så hade vi säkert inte ens träffats. 
Vi började prata och alltid när ja hör break my stride så tänker ja på honom, för det va första låten han skickade till mig. 
Hade en vän i Hallsberg, eller har, hon hade sin tjej där uppe i Avesta. Så när jag va där på ett lov tror jag det va så bestämde vi oss för att åka upp till Avesta å överraska honom och henne. Och då skulle ja få träffa honom. 
Sagt å gjort. Vi träffades, och jag sov hos honom samma dag vi sågs, med mysbyxor och en t-shirt. Haha. 

Sen så blev det väl lite av å till, visste inte om han ville ha mig så han velade runt där å typ svek mig tre gånger, lika ledsen varje gång, men ack så kär å ja ville ha han så gärna. 
En torsdag veckan innan midsommar så fråga han om han fick komma ner, pappa och Carina va väl lite skeptiska till det men sa okej. han kom ner. och stannade tills på söndagen. 

Sen åkte jag upp till honom på midsommar, och den 26/6 blev det Rickard och Alexandra. Lycklig tjej! Verkligen lycklig tjej! Jag hade fått det jag ville ha. Så underbart.

Här kommer första.
Om mig.

Jag heter Alexandra Maria Karlsson. Är 22 år och fyller år den 21 mars.
Jag är född och uppvuxen i Karlskoga, som ligger ca 4,5 mil från Örebro och ca 7 mil från Karlstad, en liten mysig stad mitt emellan liksom. Mina två första år bodde jag i ett område här i Karlskoga som hette Baggängen. Sen flyttade vi till Bråten, och där bodde jag tills jag va 20, flyttade till min första lägenhet i april 08. I området Sandviken. Bodde där tills sista juni nu i år och flyttade till denna jag bor i nu, en tvåa i Ekeby.

 

Jag har fyra katter som jag älskar. Skruttan, som jag och Angelique hämtade på söndagen efter att jag flyttat in i första lägenheten. sen har jag en Sigge, en Sixten. Och en liten Lottie. Hon är dotter till Skruttan och Sixten.

Jag har gått i skola i Karlskoga tills gymnasiet då gck jag barn och Fritid i Degerfors i 3 år. Social och pedagogisk inriktning. Bästa valet jag gjort tror jag.
efter skolan har jag jobbat med väääldigt många olika saker. på 3 år har jag haft 15 olika jobb. Vissa längre andra kortare. Vissa icke värda att nämna.
Och just för tillfället så går jag mellan två jobb, ett som barnskötare och som personlig assistent. Måste ta reda på vad jag vill och vad jag trivs med.

Lagomt till studenten så klippte jag av mig det långa håret, klippte lugg och färgade håret svart och rött. Det är något som jag ångrade efteråt. Pappa betalade hela kalaset, ca 700 kr istället för att jag gick på balen. 
Jag har även färgat håret blondt, å då menar jag blondt. Platina. Det skulle inte bli så, verkligen inte. Men hon som färgade håret va inte speciellt duktig. 
 



Har läst 2 terminer på Komvux i Karlskoga, till undersköterska. Har två terminer kvar faktiskt. För kurserna är upplagda på det viset, hade jag läst denna termin med så hade jag varit fördig undersköterska nu till jul. Men ibland så är man inte så klok. Men har sökt kurser till vår terminen igen, och hoppas kunna plugga och jobba samtidigt. Så man får lite bättre inkomst. För från Csn så blir man inte rik inte.

Vem är jag annars då? jo, en väldigt lugn, glad, trevlig och social person som älskar att umgås med mina vänner. Men skall även erkänna att jag har ett humör som kan vända helt tvärt och bli förbannad. Men oftat är jag glad å trevlig. Jag har ett pendlande intresse för pyssel, pyssel av massa olika slag. Beror på hur jag känner mig oftast. Annars har jag väl inte något sådär stort intresse som jag brinner för.
Har ganska dåligt tålamod med saker och ting. Vill att allt ska ske på studs, en dålig egenskap jag har. Lite som bilden ungefär, försökte se ut som ett kaos typ.



Jag har mist min mamma som jag berättat förut. Men har min pappa kvar i livet, och min biologiska bror. har en styvmamma och två styvbröder. Fast ja brukar säga låtsas mamma å låtsas bröder, låter bättre än styv. Låter så kallt å elakt.
Har hela familjen i Karlskoga.
Och skulle jag få för mig att byta namn, så skulle det bli Melinda, det namnet använde jag mig av när man va mindre och fick börja använda internet. Då när man inte riktigt vågade utge vem man va. Då föddes Melinda.

Det va väl lite om mig, är svårt att skriva om sig själv.

Detta kommer i vågor, ibland går det år, veckor eller dagar innan jag verkligen tänker på det, eller att det kommer över mig. Kan inte själv veta när det kommer. Och det är väl lite det som är meningen med sorg, att man inte är förberedd på det.

Jag vet inte hur långt detta inlägg blir, men jag känner bara att jag måste få skriva av mig lite. Ni som är hängivna läsare, som varit med i mitt liv länge. Som Angelique, vet att jag pratat mycket om detta i bloggen. Men inte så ofta öppet faktiskt om jag tänker efter själv. Jag skriver inte detta för att få medömkan eller att folk ska tycka synd om mig, men det är skönt att få det ur sig ibland. Även om det är inför hela bloggvärlden. Det spelar inte så stor roll för mig.  

År 1995 så är jag 6 år gammal, ska fylla 7 i mars. Å i den åldern längtar man ju efter varje födelsedag. Att få öppna alla hårda paket först och sen dom mjuka, för då vet man att det är kläder. Men det året, då minns jag inte min födelsedag. För en annan stor händelse invaderade mitt liv för alltid.

Bröstcancer blev diagnosen. Och operation skulle göras, hela bröstet blev inte borttaget, bara den sjuka delen, där tumören fanns. Och strålbehandling och cellgifter blev aktuella. Håret trillade av, det va en stor besvikelse. Hon älskade sitt långa, tjocka stylingbara hår. Och den härliga fluffiga luggen. Den minns jag så väl. Hur snyggt som helst.
Mycket behandlingar görs givetvis när det gäller cancer, så är det ju alltid. Det tas ju på fullaste allvar. Man tror att det blivit bra, att man är frisk. Även om behandlingar fortfarande görs. Så är det också alltid, även om man får höra att det gått bra, att man blivit frisk så görs regelbunda strålningar för att säkerställa att allt elakt är borta. 
Skönt att komma hem och ha sina barn hos sig varannan helg. Två busfrön som livar upp stämningen.
Ett av barnen vaknar alltid varje nat och tassar in i rummet intill och kryper upp i en trygg å varm säng då det är för farligt att somna om i sin egen.

Lucia, då fick barnen åka till sin pappa. För att ett epelepsi anfall uppstår, minns att en träslev lirkas in i munnen och att det faktiskt kommer lite blod på den när anfallet gett sig. Hemsk syn, det har satt sina spår det med. Så barnen får följa med sin pappa hem till huset istället.
Därefter så läggs hon in. Men får komma hem igen. Men får bo hos anhörig. Sin mamma. Där är hon bosatt tills hon blir inlagd igen, denna gång för sista gången.

Ni har nog fattat att detta handlar om modersfiguren i mitt liv. att min mamma blev diagnostiserad med bröstcancer vid ca 25 års ålder. Då har man inte hunnit leva livet än. Även om man hunnit få två barn på det. Men man är fortfarande bara ungdomen. Och har hela livet framför sig med sina barn.

Hon läggs alltså in. Jag minns inte om det blir på Uppsala eller om det blir USÖ (UniversitetsSjukhusetÖrebro) minns inte. Men vi hälsar inte på så ofta. Pappa jobbar ju, och jag går på 6års verksamhet som det hette då och min bror i skolan. Men ibland hälsar vi på, men det blir inte en längre stund för mamma är trött. Orkeslös. Som liten förstår man ju inte riktigt varför mamma ligger där, varför inte mamma får va hemma. jag förstod iaf inte. vet inte hur mycket min bror förstod. han är inte så öppen om detta.

Mamma kämpar på, kämpar för sitt liv, kämpar för oss. Mig, min bror. Sin mamma och låtsaspappa. Kämpar för allt hon har att leva för. En läkare säger till min mormor, detta står med i journalen jag har någonstans.
- Det är ett under att hon fortfarande lever.
De hade inte räknat med att hon skulle orka, de hade ungefär förväntat sig att hon skulle somnat in för  månaders sen då. Men livsgnistan finns där.
Ska då nömnas att cancern återkommit, i bröstet, i blodet, i benmärgen, i lymfan, i ja stort sett hela kroppen. Trots att man trodde hon va fri från cancern. det är då man tänker, hade hon tagit bort bröstet eller båda brösten, hade hon klarat sig då? hade hon haft bättre chanser? Ingen som vet, inget jag fått svar på heller.
Min mormor är inte så öppen om detta heller. Hon börjar gärna prata om annat istället. Undviker ämnet.
Hon är alldeles för svag för att vårdas hemma av ett vårdlag, det är bättre för henne att vårdas på USÖ, där hennes sista plats va.

Jag vet inte vem som får telefonsamtal, vad som sägs eller hur man resonerar kring små barn vid ett sånt samtal. Men vi åker in en dag till USÖ, jag och min bror tror ju att vi ska få hälsa på mamma. Jag minns att i väntrummet så böt de vatten i ett stort akvarium och jag tittade på fiskarna som va kvar i och som va i en hink vid sidan. Intressant, exalterad och glad.
Sen får man komma in i rummet. Där ligger hon, fint på sängen, så fint iordning gjord. Och man får då veta att mamma inte kommer vakna mer. Att mamma begett sig till en bättre plats, där hon nu är frisk. Att hon inte är sjuk mer. Hon mår bra.

Hur gör man som liten för att försöka förstå något sånt? Jag vet ännu inte det idag. Jag vet inte hur jag tog mig igenom den dagen. Jag vågade inte stryka min mamma över håret eller handen, det gjorde min bror, strök henne över handen.
Min mamma somnade in den 5 februari 1995, i stillhet, utan smärta. Då orkade kroppen inte mer, även om hon säkert hade en jävla livsgnista kvar. Men tillslut orkar man inte.

Vid begravningen så minns jag bara att jag gråter, ohejdat, finns inget slut på det hela. det bara finns mer och mer tårar som vill ut. Låten I will Always Love you spelades. Av Whitney Huston, det va en av min mammas favorit artister.
Min mormor går först till kistan, sen jag och min bror. Tårarna kommer fortfarande.
Jag har ingen mamma. Min mamma är på ett bättre ställe. Men vilket ställe är bättre än på jorden tillsammans med mig? Och min bror? Vilket ställe är bättre än det?

5 februari 2010 är stort och jobbigt för mig iår för att det är 15 år sen hon somnade in. 15 år sen hon lämnade mig. 15 år sen den dör jävla helvetes kuk fitt cancern tog henne.
Och jag kan erkänna att jag sitter å stortjuter just nu, för jag tycker det är så jävla jobbigt. Jag saknar min mamma så jävla mycket. Jag ville ju att hon skulle få uppleva min flytt hemifrån, att jag tog studenten, att jag skaffade pojkvän. Ja ALLT!!
Så 5 februari kommer alltid va jobbigt, även vilket år det än är. Men såna här stora årtal blir extra jobbigt, för man inser hur lång tid det verkligen gått. Hur vuxen man blivit. Va fort åren går.
Sorgen kommer alltid finns där, hennes bortgång är inget jag någonsin kommer komma över. Något som alltid kommer finnas med.


Jag kan ha cancer, nu. Ingen som vet. jag kan ha cancergen i kroppen, det är ingen som vet, men det är något såm håller på att undersökas. Och det dröjer verkligen med resultat. Upp till 6-9 månader. En evig väntan känns det som faktiskt. jag hade med mig min pappa till Uppsala när vi godkände att de skulle göra gen prov. Att de först skulle kolla om mamma hade det i kroppen, och sen om jag har det i kroppen.
Men en sak som jag är helt säker på, det är att om jag skulle få bröstcancer, det är att jag är inte det minsta tveksam på att ta bort båda brösten, på en gång, båda två. Bort med allt sjukt. Finns ju så mycket teknik nuför tiden, så man kan få nya fina bröst med hjälp av plastikkirurgi.

Det blev lite långt, men så är det ibland. Får väl se om ni orkar läsa det.
det behövde komma ur. Jag behövde den här vågen av sorg och saknad känner jag. eftersom det varit så mycket med allt annat med. Så lika bra att detta kommer på samma gång med.

Nu ska ja bädda ner mig i soffan och mysa.

Whitney Huston - I Will Always Love You

... Otrohet är vanligare än man tror!

Mjo, det är sant. Otrohet förekommer faktiskt väldigt ofta i förhållanden. Den man minst anar kan vara otrogen, dvs ens egen partner. Vanligare än vad man tror.
Jag har själv aldrig varit otrogen mot min partner, skulle aldrig falla mig in. Fast jag har haft en partner som träffade andra samtidigt. Fast det fick jag ju reda på i efterhand, så det va ju inget jag tog skada av. Även om man hade sina misstankar. Men men, den tiden man hade med honom va ju bra iaf.
Fast vi va inte heller i något stadigt förhållande, så ja, han gjorde ju inget fel så sätt.

Men så finns det ju dom tillfällena då man har ett stagigt förhållande då man är pojkvän å flickvän och nån av dem vänstrar med någon som är singel, det anser jag inte vara fel. För den som är singel gör faktiskt inget fel. även om det kan tänkas vara fel. Men det är det inte. Sant, att en singel person kanske inte ska ge sig in i det. Eftersom då bidrar man till den andre personens otrohet.
Det har jag faktiskt varit med om, att jag som singel person träffat någon som har en partner, visst, det känns ju lite fel på sätt å vis, i och med att man vet att om dennes partner får reda på vad som pågår blir väldigt sårad och det kan bli komplikationer där. Men känner man något för personen så tänker man ju inte på samma sätt att det är fel. Jag väntade ju på att han skulle bli min. Men så blev inte fallet. Och ja, hon fick reda på vad som hänt. Och ja, jag fick ju ut för det, trots att det inte jag som varit otrogen. Men men tar den smällen. Jag gjorde inget fel iaf. Det va han som gjorde fel. Men det är sånt som är svårt att ta in. Man skyller gärna på den som partnern vänstrat med. Jag står för att jag tycker att den som är singel gör inget fel, de har ju all rätt att göra vad de vill. Och sen med vem de gör det spelar ingen roll.

Jaa, otrohet är något fult, något som sårar oerhört. För ens partner måste ju undra vad de inte har kunnat ge o bidra med i förhållandet eftersom den andra gått å vänstrat med någon annan. Och det kan ju kännas kränkande, är man inte snygg nog? Snäll? Har inte tillräckligt mycket sex för att båda ska bli tillfreds? Att man bråkar för mycket om saker?
Eller att det bara är en farlig utmaning, för att det är förbjudet..? Finns så många olika orsaker till att man kan va otrogen.


Nej, jag skulle inte kunna va otrogen mot någon jag älskar. För jag vill inte uppleva smärtan i att få reda på att min partner varit med någon annan osv.
Och jag hoppas inte att den jag blir tillsammans med kommer va otrogen mot mig. För jaa, jag skulle bli så jävla förbannad och frustrerad att jag troligen skulle ge han en pungspark, köra in en gaffel eller två i öronen på honom och gå därifrån. Och aldrig mer komma tillbaka. Skulle inte ens låta han förklara varför detta snesteg hände. Aldrig mer prata med honom. SKulel vi dessutom va sambos så skulle jag hämta mina grejjer när han inte va hemma så jag slapp se honom mer.
Man ska inte krusa för någon. Inte om man gör ett sådant snesteg. Och det finns inget som kallas att ge igen med att va otrogen också. För det sårar honom lika mycket som det har sårat mig.


Så bästa är väl att prata med varandra ofta, hålla glöden uppe, överraska med små saker, som en blomma, eller en puss bara sådär, eller jaa, bara säga Jag älskar dig.. vad man nu vill. Allt litet är stort när man är kär å galen å bara älskar sin partner. Man ska kanske också försöka va lite ifrån varandra så man inte klänger på varandra precis hela tiden, det kan bli tröttsamt även om det kan va svårt när man är nykär.

Jag har en vän som varit tillsammans med sin pojkvän/sambo i snart 6 år. Och de håller fortfarande ihop. Trots bråk, tjafs. Dom har kommit över det där nykär stadiet. Även om hon berättat att ibland kan det bara komma över henne å hon är nykär. Det är ett par jag kan se bli gamla ihop. Absolut!! De passar ihop. All lycka till Angelique och Andreas. :)


NEJ TACK TILL OTROHET!